Hur man designar en debatt

Ni har säkert lyssnat på många debatter nu i valrörelsen, flera av er. Några jag pratat med har uttryckt en mättnad över dessa debatter, särskilt alla omtagningar mellan samma motståndare. I TV har det varit Rheinfeldt mot Sahlin ett antal gånger. Själv hoppade jag över sista debatten, näst sista också förresten, eftersom jag kan alla sånger nu.

På det lokala planet, för min del då i Sundsvall, har det varit ett antal debatter mellan rödgröna blocket Peder Björk och alliansens Magnus Sjödin. Debatterna har tydliggjort skillnader mellan blocken. Men även dessa debatter faller lätt in i upprepningar.

Peder Björk utmanade alliansen på en debatt med fokus på miljö och utveckling, vilket jag och flera med mig applåderade. Vi pratade om saken allianspartierna emellan och jag anmälde intresse att ta debatten mot Peder. Tyckte själv det kan vara ett egenvärde i att bryta debattmönstret och kanske avtäcka lite nya infallsvinklar i dessa frågor.

Men Peder Björk hade specifikt bjudit in Magnus Sjödin och var mycket kallsinnig till en debatt med Centerpartiets representant i de frågor som ligger oss nära. Flera i vårt alliansarbete har reagerat kraftigt mot denna attityd.

Men det är så här förstår ni. Socialdemokraterna har en tradition av att peka ut en huvudmotståndare som ska nedkämpas och inte låta sig splittras på små debattkakor. Så upprätthåller man bilden och numera illusionen av att vara ett parti med tyngd och mognad. Strategin har varit styrande för socialdemokraterna från riksnivå till kommunnivå alltsedan Olof Palme och Tage Erlander idéer om det starka samhället.

Det samhälle som krävde ett stort sammanhållet statsbärande parti som ruvar på sanningarna. Ja i dag är verkligheten en annan. Vi kan ju bara lyssna på Mona Sahlins skickliga men ack så förutsägbara pareringar för att se att vi här har ett parti som skjuter sin historia framför sig och därför inte längre ser vad som väntar där framför.

Reinhold Hellgren
Gruppledare Centerpartiet