Jag, en wannabe!

Minns en engelsman. Vi umgicks några år. Hans före detta och min före detta flickvän är kompisar. Han var för lat för att lära sig svenska, det funkade ju ändå. När jag berättade att jag var politiker och satt i kommunstyrelsen skrattade han rått och toppade med några spydigheter som ” … jaha, ja du lär ju ordna så det blir bra, för dig själv i alla fall”. Jag svarade med ännu hårdare karameller. Så höll vi på ett tag tills jag tröttnade och tyckte att han får komma på nåt nytt, ingen skrattade längre.

Han förstod inte riktigt utan menade att det var jag som börjat ju. När jag pressar honom kommer det fram att han hela tiden trott att jag var en wannabe. Alltså, en människosort som siktar på att komma sig upp i smöret och dessutom skryter med sin ambition. Jag bar inte kostym eller slips. Inte heller några partinålar eller annat bjäfs.

Till detta gick jag loss ordentligt vid scenkanten på en Teddybears konsert. Så gör inte en politiker. Inte i England i alla fall. Men han var i Sverige och var tvungen att acceptera. Ändå dröjde det sig kvar ett tvivel som kom fram ibland, där han undrade hur mycket jag tjänade och vilka fördelar jag suktade efter. Det var något som inte stämde, hur han än vände och vred på sina frågeställningar kunde han inte stämpla mig som en skurk, vilket var den politikerbild han var uppväxt med.

Ja det blev många absurda diskussioner och jag kan nu skratta åt alltihopa, men det finns en annan mer oroande sida av denna penny. I vilket fall känns det skönt att bo i Sverige. Han har flytt landet nu och jag flyr i tanken till sommarens Teddybears konsert på Gatufesten.